Sorgens väntrum!

Jag hade inte tänkt skriva detta inlägg, då jag inte trodde det var dags att dela med mig av denna berättelse just nu. Det har hänt så otroligt mycket sista tiden så jag känner ändå att jag vill ta upp det.

Det handlar om SORGEN som hela tiden har funnits där, men på något sätt inte riktigt har tagit plats.
Jag har hela tiden tänkt att den skulle få sitt utlopp på ettårsdagen av Jims bortgång, men även den dagen kände jag mig lugn, men självklart väldigt ledsen

På årsdagen av Jims begravning kom den, sorgen i form av det kraftigaste vulkanutbrottet som existerat. Den anföll mig från alla håll och började redan kvällen innan.
Jag har idag förstått att den känsla av ledsamhet som kom över mig den 31 maj var saknaden efter Sigge, ett år efter att jag var tvungen att ta det jobbiga beslutet, dagen innan begravningen av min man, att låta Sigge få somna in efter en lång kamp med smärtor.

Sigge kämpade bredvid sin husse under det sista tuffa året, men när husse slutligen gav upp kampen, behövde inte heller Sigge kämpa längre och visade det så tydligt för mig. Att ta beslutet att återförena Sigge med sin älskade husse var självklart, men smärtsamt.

På ettårsdagen av begravningen vakande jag upp och var så oerhört ledsen och det blev en dag med bara tårar. En sak som kom över mig var att jag skulle ta mig till minneslunden, en plats som jag tidigare har haft så otroligt jobbiga känslor för att besöka. Samma känsla kom över mig när jag körde in vid minneslunden den kvällen, den kraft som pressade sig in i mitt bröst och känslan av att kvävas vilket var hemskt smärtsamt. Jag valde att stanna kvar i känslan då det var dags att möta och övervinna den, för att komma vidare.

Efter Jims bortgång så kände jag mig väldigt lugn, men har succesivt känt att sorgen blivit mer påtaglig. I höstas så fick jag möjligheten at träffa en diakon, något jag aldrig föreställt mig göra, men det är det bästa som hänt mig. Med henne genomgick jag en skrivkurs där ens trauman bearbetas. Denna självläkande skrivteknik har hjälpt mig så otroligt mycket, men också väckt upp andra tankar, tankar som till stor del handlar om mig själv. Jag gick även till ett medium där jag fick ännu mer till mig, eller rättare sagt bekräftelser på saker jag egentligen redan visste. Insikten i allt detta var att jag inte kunde reda ut alla mina känslor på egenhand utan valde att gå till en psykolog som fick mig att ändra mitt tankemönster och inse vem jag egentligen är och hur jag har behandlat mig själv.

Jag levde under många år ett tufft liv, men det visade jag aldrig utåt och pratade framför allt inte om vad jag brottades med på insidan. Jag gav min omvärld ett leende och visa min styrka, men grät samtidigt på insidan och var så skör. Jag hade många vänner men kände mig ensammast på jorden.

Att hitta tillbaka till Jim, den enda person som verkligen såg mig för mitt sanna jag var en välsignelse, jag fick möjlighet att börja läka även om livet med hans cancerresa stundtals var utmanade. Men Jim var fantastisk med sin alltid positiva inställning och såg varje nederlag som en ny fajt som skulle vinnas. Tillsammans gjorde vi det bästa av varje dag, då det var så otroligt viktigt att få leva livet fullt ut.

Så döm ingen. Vi genomgår alla våra livskamper som nästan aldrig syns på utsidan. Ställ frågor och var närvarande i möten med andra människor. Låt dom få utrymme att berätta, om de vill och vågar, om hur de har det – på riktigt. Var empatisk och döm ingen utifrån vad som visas utåt.

Men för att återgå till varför jag nu skriver detta inlägg. Den extrema sorgen som kom över mig på ettårsdagen, den som totalt knockade mig och känslor som jag än idag bearbetar.

Det känns som att sorgen verkligen kom över mig när jag var ”redo” att orka möta den på riktigt och ta den känslokamp som det innebar. Att kämpa igenom känslan av övergivenhet, orättvisan att jag skulle behöva förlora min livskärlek, våra barn skulle inte ha sin största förebild kvar i sina liv, saknaden och ensamheten, den känslan går inte att beskriva med ord och har man inte varit med om det så kan man verkligen inte förstå.

Hur går man vidare med livet, med ett tungt bagage av sorg?

Jag ser det så här – Livet blir vad du gör det till.
Väljer du att gå och må dåligt, så kommer du må dåligt.
Väljer du att förneka dina känslor och inte vara ärlig mot dig själv, så kommer du inte komma vidare.

Jag väljer att leva livet, känna in mina känslor, bearbeta dom och framför allt vara ärlig. Även om det stundtals är fruktansvärt jobbigt så väljer jag att utforska nya vägar då jag vet att det finns något speciellt som väntar på mig och jag tillåter mig själv att ge mig tid, sitta lugnt i båten och inte springa in i något som kanske inte är meningen.

Kan man släppa in ny kärlek i livet? Kommer man kunna älska igen?
Jag tror många kan få skuldkänslor att ens tänka tanken att träffa någon ny kärlek och en rädsla att kunna älska och bli älskad. Det är nog lätt att man i sin sorg och ensamhet söker efter tröst och tror det är kärlek. Men det är nog mer att sätta ett plåster på ett infekterat sår, infektionen finns kvar och det gör ännu ondare efter ett tag.

Jim och jag pratade mycket om det här och han tyckte det var viktigt att jag skulle tillåta mig ny kärlek i livet. Men att jag inte skulle jaga den utan låta den komma till mig när det var meningen och att jag skulle ta det varligt fram för att verkligen vara säker på min sak.

Att få känna äkta kärlek och bli älskad för den man är en fin känsla som jag tillåter mig känna och vad som är meningen att vara kommer visa sig när det är meningen.

Men en viktig sak är att innan du ska tillåta kärleken i ditt liv så måste du älska hela dig själv först. För det är då som först rätt kärlek kommer att komma till dig.

Att säga orden ”Jag älskar dig” är inte så svårt.
Tre små ord som betyder så mycket när man använder dom rätt, för man måste verkligen mena det.
Jag tror en del personer säger det för lättvindigt då det förväntas att man ska säga det, men menar man det verkligen? Medan andra nästan aldrig säger det, då dom anser sig visa det på annat sätt.
Jag säger inte att något av det är rätt eller fel, men att få höra orden betyder mer än du tror.

Jag använder dessa ord idag till dom som jag verkligen genuint känner en stark känsla av samhörighet med och som jag vet älskar mig på samma sätt som jag älskar dom och jag låter dom få veta det genom att säga det. Något som tidigare inte har varit en självklarhet för mig men som jag under den tuffa resan i livet har lärt mig hur viktigt det är att säga och få höra.

Våga visa och prata om känslor, visa kärlek, var inte rädd för att prata och var inte rädd för att fråga någon som du tror mår dåligt, för det kan vara vändpunkten för någon som är i behov av att prata.

Och inte minst, lyft upp blicken och tillåt dig att i alla fall säga hej till en person som du möter på gatan per dag. Jag lovar, det gör deras dag till något bättre.

För att avsluta detta inlägg så vill jag säga; sorgen kommer alltid finnas där, men jag tillåter den inte hålla mig fången utan tillåter mig leva, då livet är fantastiskt. Jag hoppas att även du kan göra det.

All kärlek till er!