Det är nog fler av oss som skulle kunna säga att man någon gång i sitt liv har haft änglavakt, när man med en hårsmån undkommit en fara eller olycka. Är det vår skyddsängel som beskyddar oss, som ser till att vi bli varse en fara, att vi inte skadas eller till och med dör i en svår olycka.
Själv har jag mer än en gång haft änglavakt och Jim ska vi inte tala om, hans skyddsänglar har sett till att han överlevt många svåra olyckor. Men det finns en olycka som både jag och Jim i efterhand förstod att det verkligen var något som vakade över oss.
Det var sent på kvällen den 8 juli 2021, vi var på väg hem och för dagen körde vi Jims Lamborghini. Ungefär halvvägs hem så händer något med bilen och på en hundradelssekund så smällde vi in i mitträcket. Airbagen löses ut, rutorna smäller så glassplitter yr, men på något sätt känns det som jag lyfts ur bilen för att skåda allt från ovan och det är helt tyst, så extremt tyst. Efter ett tag när bilen har fått stopp så tittar jag på Jim, han tittar på mig och det enda jag får fram är – Vad håller du på med?
Allt kändes så surrealistiskt, som man precis vaknat upp från en dröm. Men verkligheten kom ifatt oss och vi insåg att vi behövde ta oss ut ur bilen. Vi fick kliva ur på passagerarsidan och väl ute så ser vi några som sett olyckan och stannat, komma springande väldigt chockade. Dom trodde vi var svårt skadade eller ännu värre döda, men Jim och jag förstod inte vad dom fick det ifrån. Bilen såg ganska oskadd ut och känslan av själva olyckan, var att allt hade gått lugnt till, även om det lät mycket när airbag och rutorna smällde.
Men dom berätta att ett däck hade kommit flygande och att dom bara hade sett ett stort moln med rök. Då såg vi att det låg bildelar på motsatt riktning av motorvägen, där bilar hade stannat och försökt röja undan och få ner farten på bilar som kom körandes.
Jag ringde själv 112, brandkår, ambulans och polis kom snabbt till platsen. Men den enda fysiska skadan som vi hade var att jag blödde från ansiktet och armen, men det var ”bara” mindre sår som blivit av glassplittret och att vi var lite ömma efter säkerhetsbältet. I övrigt tyckte vi inte det var något allvarligt, mer än att vi förstod att bilen skulle få åka bärgningsbil till en verkstad.
Dagen efter försöker jag få reda på vilken verkstad bilen hade hamnat på, då både Jim och jag kände att vi ville åka och titta på den och hämta lite saker vi hade glömt kvar. När jag ringde till verkstan och fick tala med den trevliga ägaren, så bekräfta han att bilen stod där, men han var väldigt bekymrad över hur det hade gått med dom som satt i bilen. När jag förklarade att det var jag och min man så trodde han mig inte. Han menade på att dom som har suttit i denna bil måste vara svårt skadade, i alla fall föraren, med tanke på hur bilen såg ut. Men när han förstod att det var vi så sa han, ni måste ha haft en sådan enorm änglavakt.
När vi kom ner till verkstaden och ägaren såg oss stå där helt oskadda så fick han tårar i ögonen. Vi gick ut för att titta på bilen och nu gick det upp för oss hur illa det egentligen var. Hela förarsidan var helt söndersliten och båda däcken hade slitits av.
Vi hade haft änglavakt.
Man kan lätt komma upp i lite högre hastighet i denna bil, men så var inte fallet denna gång. Att bilen var så låg gjorde säkert att vi ”gled” längs räcket i upp emot 500 meter och inte voltade över på motsatt vägriktning. Det var sent på kvällen och inte så mycket trafik, vilket var tur i oturen, för det hade kunnat skett följdolycker som hade kunnat påverka andra.
Lite mer omtumlande så åkte vi hem och med tungt hjärta förstod att Lamborghinin hade gjort sin sista resa då det skulle kosta för mycket att försöka laga och försäkringsbolaget skulle med största sannolikhet välja att lösa ut den. Lamborghinin var Jims allt (förutom mig och barnen), den gav Jim ett lugn i jobbiga tider med behandlingar. När han satte sig bakom ratten och hörde motorns ljud så glömde han bort allt det jobbiga.
Men var det här ödet? Var det våra skyddsänglar som såg till att vi klara oss helt oskadda, men att bilen blev skrot. Det var helt enkelt inte dags för oss att vandra över till andra sidan. Men bara veckor efter olyckan så började Jim bli väldigt sjuk med gulsot, infektioner, inre blödningar, extrema smärtor till följd av att tumörerna började växa in i magsäck och slita sönder blodkärl. I det tillstånd som han hamnade i hade inte tillåtit honom att kunna komma ut och köra bilen utan den hade blivit stående i garaget.
Att vi har skyddsänglar, att saker sker av en anledning, att livet testar oss för att vi ska lära oss något av det, det är jag helt övertygad om. Jim överlevde många olyckor i sitt 56 åriga liv, olyckor man inte skulle ha överlevt. Han överlevde sin cancer i 6 år, men blev tillslut tvungen att ge upp kampen och lämna allt han älskade.
Sedan Jims bortgång så har jag påbörjat en inre resa, där jag stundtals har vänt ut och in på mig själv, varit frustrerad och försökt förstå mina känslor, mina tankar och varit på väg att ge upp ett flertal gånger för att återgå till mitt gamla ekorrhjul. Men att i dom stunderna alltid blivit påmind om att den resa jag har påbörjat är en resa som är menad för mig att göra. Jag har mina aningar vad som kommer möta mig på vägen, men vad slutdestinationen är, om det finns en sådan är oklar. Det enda jag vet är att jag har påbörjat en otroligt spännande men stundtals frustrerande resa som jag ser fram emot att fortsätta även fast jag är övertygad att det kommer finnas enorma hinder på vägen.
Några ord på vägen; När olyckor sker, allt runt omkring faller isär, ”fel” människor kommer in i ditt liv, men bara för att stanna där ett tag. Är oftast läxor man behöver lära sig något av. Att då ha en förmåga att hålla ihop, ha en inre styrka som lyfter upp och tar en framåt är så otroligt viktigt, men samtidigt väldigt svårt.
Väldigt många människor har en otroligt fin fasad som man visar utåt, men på insidan är man helt trasig. Jag levde mitt liv på det sättet under många år. Att nu våga prata om det helt öppet, söka professionell hjälp när saker går över styr och förstå mina egna signaler när jag är på väg in i en sämre period, för dom finns fortfarande där, har hjälpt mig otroligt mycket.
Om du känner igen dig. Så vill jag säga. Det är inte försent till en förändring, men det är bara du själv som kan se till att göra den. Våga ta första steget att prata, sätta ord på dina känslor, vilket kan vara fruktansvärt jobbigt, men samtidigt väldigt befriande. Varma Kramar!
