Det är nu ett tag sedan jag skrev och orsaken är att jag har varit lite ur spår.
Jag har vandrat in i ett gammalt vanemönster, hoppat in i mitt evigt snurrande ekorrhjul, vilket har lett till att jag tappat lite grepp om mig själv. Men min kropp är väldigt snabb att påminna mig om att jag är på fel väg, så smärtor, trötthet och huvudvärk börja bli mer påtagliga. Som det vanedjur jag är så var jag snabb med att stänga ner den känslan och börja köra vidare. Men någonstans på vägen vaknade jag upp och insåg vart jag var på väg, till en plats som jag inte vill vara på.
Huvudvärken och smärtorna i kroppen var så pass påtagliga så jag bokade upp en tid för att prova på Craniosacral behandling, en behandlingsform som gör att kroppen får tillbaka sitt flöde och stora förändringar sker. WOW säger jag bara, vilken känsla man fick i kroppen under behandlingen och det var så mycket mer som hände under den timmen som jag var där. Hon som utförde behandlingen kände in mig och ställde en massa frågor, baserat på vad hon kände. Dessa frågor väckte upp mitt medvetande, förståelse vad jag var på väg och jag gav mig själv svar som jag inte riktigt var beredd på att jag skulle säga. Men nödvändigt för att få mig att vakna upp och inse att jag är på väg in i ett gammalt välbekant mönster, där jag vet att jag inte mår bra.
Behandlingen väckte även upp mycket känslor, förståelse att mitt sorgearbete efter min älskade Jim påverkar mig väldigt mycket, även förståelse att jag bär andras bördor på mina axlar och tar ansvar för andras problem. Det har även varit fler personer som betyder mycket för mig som har blivit svårt akut sjuk eller har någon som står dom väldigt nära som har insjuknat i cancer, vilket återigen påminde mig om hur skört livet är och vi måste leva det nu och inte låta oss påverkas av saker vi själva kan styra över. En ögonöppnare som fått mig att inse att jag måste se till att stanna upp igen, känna av mig själv, lyssna och titta inåt, sätta mig själv i första rum. Jag vill komma tillbaka till när mina känslor fick ta plats, en tid där jag kände mig mer levande och såg hela tiden fram emot vad som skulle komma härnäst. Hitta tillbaka till mitt skrivande då det är min terapi, något som är så välbehövligt för mitt mående. Tillåta min saknad efter Jim få ta mer plats då jag bevisligen har mycket mer att bearbeta.
Nu lovar jag mig själv att bryta det vanemönster som jag själv har skapat och se till att leva det liv jag vill leva för att må bra, vara lycklig och känna mig tillfreds.
Några ord på vägen – Varför är det så vanligt att man har en ovilja att bryta mönster och göra en förändring, utan fortsätter på samma väg även om den känns väldigt enkelspårig. Är det för att man alltid har gått den vägen och de har blivit en trygghet. Att känna en trygghet är viktigt, men man kanske någon gång måste våga bryta mönster för att ta reda på om det finns någon annan oupptäckt väg som kan ge andra valmöjligheter. Förändändringar är otäckt, men om man är på en plats i livet som har stannat upp eller utvecklats åt fel håll så bör man agera. För man kan inte fortsätta på samma sätt och tro att det helt plötsligt ska ske en förändring.
Vi kan inte alltid välja vart livet tar oss, men vi kan påverka vad vi väljer att göra med livet.
Så om jag får fråga; vad lovar du dig själv?