Ett och ett halvt år har nu gått sedan du somnade in med ett leende på läpparna och slapp kämpa mot dina hemska smärtor, en tid som gått så fort men ändå så långsamt. En saknad och sorg som varit så smärtsam, men ändå hanterbar.
Jag tänker på dig dagligen, jag pratar om dig dagligen, du är ständigt närvarande och pockar på min uppmärksamhet när det är något du vill berätta för mig. Du hjälper mig att förstå saker, att ta beslut som jag kan gå och vela om och du vet vad du måste göra när jobbiga drömmar har tagit över mig.
Nu förtiden är det väldigt sällan jag har jobbiga drömmar, men det var en period då jag fick bilder av dig när du låg på dödsbädden så fort jag blunda, jag kunde inte sova, utan dessa bilder jaga mig. Tillslut blev det för mycket och jag bara låg, skrek och grät här i soffan, för jag ville inte behöva se dig på det sättet. Jag ville se och minnas min fantastiskt underbara, ödmjuka, snygga man, mitt allt. Han som såg mig för den jag var och älskade mig gränslöst.
När jag låg där på soffan och det kändes som jag höll på att bli galen så plinga det till i min mobil och jag hade fått notiser om bilder. Jag öppna upp notisen och där började bilder visas på dig, min älskade man från vår bröllopsresa, vandringen till Kebnekaise, vår härliga spontantrip till Florida. Alla bilder med dig leendes och så välmående, även om du var väldigt sjuk. Efter den påminnelsen så sluta mina hemska drömmar, jag fick ett lugn och kunde återigen sova och jag vet att det var ditt sätt att få slut på mina mardrömmar.
Tack min älskade man för att du tar så väl hand om mig, även om du inte finns fysiskt hos mig så betyder det så otroligt mycket att känna av din närvaro och få höra dina kloka ord, även om dom idag förmedlas genom dom fantastiska medium som finns i mitt liv och som du har valt att ”erövra”.
Jag vet att det här kan låta konstigt, det kan verka som jag blivit galen, men så är verkligen inte fallet. Jim finns här omkring oss, han är en stark, närvarande ande och jag vet att många av er känner av hans närvaro och kanske till och med har märkt av något tecken som tex. att något har flyttat på sig.
Här hemma tänder han en lampa för att pocka på min uppmärksamhet och även andra saker sker.
Livet går vidare, även om det stundtals är väldigt mycket känslor som slår till när saknade tar över. Men jag vet att Jim inte vill något hellre än att jag låter livet gå vidare i lugn takt och tillåta saker och ting ske när det är meningen att ske och det är precis så jag lever mitt liv idag.
Sorgen och saknaden kommer alltid finnas där även om den blir mer lätthanterlig med tiden och man lär sig leva med den. Men Jim kommer alltid vara en stor del av mig liv, jag kommer alltid prata om honom och framför allt se till att minnet av honom lever vidare för evigt.
Så otroligt älskad och aldrig glömd.
Puss & Kram