Det är en fråga jag ofta fått nu när jag har öppnat upp mig och berättar om dom 10 år som jag levde i en destruktiv relation.
Jag var stark och mitt självförtroende var på topp. Jim och jag hade separerat efter 14 år tillsammans och jag var orsaken till att vi gick skilda vägar. Jag var en sönderstressad, trasig själ som höll en fasad uppe för alla i min omgivning. Jag hade en karriär, en fin familj och en man som älskade mig över allt annat och jag älskade honom. Men Jim var också den enda som såg igenom min fasad och försökte göra allt för att få mig att stanna upp innan kraschen var ett faktum och det var anledningen till att jag valde att fly från mannen i mitt liv, för att jag inte våga erkänna att han hade rätt.
Inte allt för långt efter separationen från Jim så inledde jag ett förhållande med en man i en annan stad i Sverige. Jag såg honom som en väldigt intressant och charmerande man, som fick mig att skratta i allt elände jag gick igenom. Men jag märkte väldigt snabbt att allt inte stod rätt till med honom och succesivt börja jag se sidor som var varningstecken. Men där och då såg jag dessa saker som lite ”söta”, saker jag kunde hjälpa honom att bearbeta, då jag var en sådan person som gärna hjälpte andra, stöttade och kom med konkreta råd.
Då vi inte levde ihop, bodde långt ifrån varandra och hade våra barn varannan vecka så sågs vi inte så ofta. Vi pratade dagligen i telefon, vilket alltid blev långa, fina samtal och när vi träffades så var det oftast väldigt mysigt, så länge det bara var vi.
Det här var bara början på många år av olika jobbiga händelser och psykisk nerbrytning. Något som jag aldrig trodde skulle hända mig, då jag såg mig som en stark, självsäker person, som alltid tog mina strider för det som var rätt och tyckte jag var en människokännare och hade inga problem att se om någon hade ”onda” avsikter. Men på något sätt så intala jag mig att det bra övervägde det dåliga samt att jag innerst inne kände att jag inte ville misslyckas med ytterligare ett förhållande, så jag gav det allt, plus lite till. Jag mådde under de här åren väldigt dåligt både psykiskt och fysiskt. Började isolera mig mer och mer och det blev bara jobbigare med tiden då jag kände att jag alltid var tvungen att tassa på tå, vara beredd att bli anklagad för något som bara var en missuppfattning. I allt det här försökte jag även vara en bra mamma, bedriva en verksamhet, som innebar att jag reste mycket och träffade kunder vilket var ett problem då svartsjuka var ett faktum.
Jag började succesivt att självmedicinera mig med alkohol och vi intog mycket alkohol när vi var tillsammans, vilket väldigt ofta ledde till att vi blev osams. Jag började även dricka mycket i min ensamhet då det fick mig att känna mig lugn för stunden, men dagen efter var man bakfull och ångesten hängde över en som en mörk ridå. Det dåliga samvete som jag redan kämpade med blev bara sämre och min hälsa var under all kritik, men jag lyssnade inte på kroppen, utan körde på.
Åren gick och mitt liv var en katastrof, förhållandet slet sönder mig och alkoholen dränera mig. Jag var ett vandrande vrak och när jag tittade mig i spegeln så kunde jag bara se en extremt sliten Mia, men det var inte många som visste hur illa det egentligen var med mig, en sida jag aldrig visa, utan jag var alltid den starka, fräscha, välklädda tjej som alla var vana att se.
Även om tanken på självmord kändes absurd, så gav det ändå mig ett lugn. Men jag hade inte bestämt mig fullt ut, men jag hade en plan. Djupt inom mig önskade jag att situationen skulle ha en annan utgång. Men när man är så nere i ett emotionellt svart hål, när ens fysiska tillstånd signalerar total utmattning, sitter man fast. Det gör det extra svårt när man faktiskt är medveten om problemets kärna men ändå känner sig oförmögen att förändra något. Man känner sig fastlåst och vet inte hur man ska bryta sig fri, samtidigt som man övertygar sig själv om att man älskar den man som kontinuerligt psykiskt skadar en. Den här mannen skapar en känsla av skuld och inbillar en att problemet ligger hos en själv, vilket får en att tänka att om man bara ändrar på sig, kommer allting att förbättras. Jag gick från att vara en stark, självsäker tjej med framtiden framför mig. Till att tillåta mig att bli styrd av en man som bara ville se att han kunde lyckas bryta ner och styra denna vackra och självsäkra tjej. Han lyckades då jag efter att ha byggt upp ett företag i över 23 år valde att lämna det, då jag intalade mig att företaget var orsaken till att jag mådde så dåligt. Sen kom den stora kraschen 2016, bara veckor innan Jim fick sin cancerdiagnos och i allt detta lyckades jag göra mig fri från ett 10 årigt helvete.
Att vara i ett förhållande där den andra personen systematiskt underminerar din självkänsla och får dig att ifrågasätta dig själv är mentalt dränerande. Det skadar inte bara din mentala hälsa, utan påverkar också ditt fysiska och emotionella välbefinnande så djupt att du blir osäker på vad som är rätt och fel. Trots vad omgivningen kan tänka är det inte enkelt att ta steget att lämna. Jag trodde själv att jag aldrig skulle hamna i en sådan situation, men jag befann mig där i ett helt decennium, investerade i någon som påstod sig älska mig. Men sanningen är, den som verkligen älskar dig skulle aldrig skada dig så.
Ett år senare hittade jag och Jim tillbaka till varandra, till mannen som såg och älskade mig som ingen annan och även om vi ”bara” fick 5 år tillsammans innan cancern tog honom ifrån mig, så var det dom absolut bästa åren i mitt liv. Ett liv som vi verkligen levde fullt ut.
Men frågan kvarstår; varför stannade jag kvar i den destruktiva relationen?
Det är något jag har funderat mycket på och har under den här tiden då jag jobbat väldigt mycket med mig själv kommit fram till som en omhändertagande person, så vill man göra allt för att hjälpa den andra personen, hur konstigt det än låter. För mig var det även en ”rädsla” att visa min omgivning att jag återigen misslyckats med ett förhållande samt att jag skulle behöva ”erkänna” att jag tillåtit mig bli psykiskt misshandlad, vilket jag inte visat för någon. Sen var jag i sådant dåligt skick att jag intalade mig att jag inte var värd något bättre.
Jag vet hur svårt det är att ta sig ur något destruktivt, men idag så vet jag så mycket mer och jag kan bara säga så här. Lever du i en relation där du måste anpassa dig efter din partner, är du rädd att göra fel, går bråken överstyr, du gråter för dig själv och vågar inte visa för andra hur du verkligen mår, har du förlorat dig själv. Ta dig då en funderare ifall det är så du vill att livet ska vara och jag lovar att det inte är det du vill. Våga prata om vad du går igenom, se till att söka hjälp om du känner att du inte har någon i din omgivning som du kan anförtro dig till.
För att kunna sätta gränser och stå upp för dig själv måste du förstå ditt värde och älska dig själv. Det är först när du inser hur värdefull du är som du kan förhindra att någon annan förminskar dig eller tar kontroll över ditt liv.
Våga tro på dig själv, du är inte beroende av någon som inte vill ditt bästa, någon som gör allt för att skada din självkänsla. Du är värd att hamna på en varm och kärleksfull plats i livet där du får känna dig sedd, älskad och uppskattad för den du är. Livet är för kort, så se till att ta vara på det.
Mia . Tack för din text! Filterlöst.
Känns så tungt att nu veta hur du mådde de åren men ingen visste. De fina är att du fick vara nyförälskad i Jim två ggr.
Kram