Ett år har nu gått sedan jag genomgick min stora operation och det har varit en lång, jobbig väg tillbaka till livet. Cellgiftbehandling i 6 månader, stopp i tarmen som krävt sjukhusvård, stomi togs bort vilket var ett av mina största delmål. Även om året har varit tufft på många vis, så mår jag idag väldigt bra, jag känner mig stark, har kommit tillbaka till att kunna sporta och är hög på livet.
Men den stora frågan kvarstår; vad kommer resultatet bli av ettårsuppföljningen.
I maj 2017 gjordes den inplanerade röntgen av buk/lungor och återigen så var det den här eviga väntan på att få veta – Är cancern tillbaka eller lyckades man eliminera bort allt vid den stora operationen.
Men för att fortsätta det jag har påbörjat, att leva livet här och nu så åkte jag och en vän över till Gotland för att ha några trevliga dagar i Visby samt en dag på Gotland Rings, vilket är en motorbana som skapades med inspiration av Nürburgring. Väl där fick jag verkligen testa vad min Lamborghini var gjord för och vilken kick jag fick, livet är fantastiskt.
Strax efter min hemkomst från Gotland kom beskedet från röntgen.
Dessvärre var inte beskedet så positivt, cancern var tillbaka. Man såg en metastas i högra lungan samt två metastaser vid levern, man misstänkte även något i vänstra lungan men en ny uppföljning skulle ske. Nu väntades nya operationer och man planerade att börja med lungan för att sedan göra en ny stor bukoperation.
I min väntan på operation skedde en ljuspunkt i mitt liv, något jag aldrig trodde skulle ske. I juni hittar jag och min gamla sambo tillbaka till varandra efter 12 år isär. Min eviga livskamrat Mia som alltid varit min goda vän sen vår separation och som jag även har min dotter Nathalie med. Hon blev själv långtidssjukskriven för utmattningssyndrom samtidigt som jag fick mitt cancerbesked och hon fanns alltid där och hjälpte mig med hundarna, vi tog promenader och stöttade varandra i allt elände. Det var så fantastiskt att ha henne tillbaka i mitt liv – på riktigt. Det gav mig ytterligare en anledning att kämpa för att överleva min cancer, jag var lycklig och ville se till att få många år tillsammans med henne.
4 Juli 2017 – Nu sker kirurgioperation av tumören i högerlungan, en operation som gick bra och jag återhämta mig snabbt och blev hemskickad efter 3 dagar. Dagen efter min hemgång så var det rockfestival i Kungsträdgården och jag såg till att chocka många av mina vänner som var där, då jag dök upp helt oväntat tillsammans med Mia. Men livet var så underbart, jag var kär och ville bara leva, så en lungoperation stoppade mig inte.
Dock kom ett bakslag några veckor senare, när jag fick akut smärta i lungan och hamnade på sjukhuset. Man kunde inte hitta något fel, utan misstänkte att lungsäcken hamnat i kläm.
Nu väntade min stora bukoperation som planeras att göras i september. Men livet var fantastiskt och vi fick för oss att ta en spontantrip i augusti till vår kära vän Klas i Florida och vilken vecka vi fick, med sol, bad och umgås med vänner.
12 september 2017 – Nu var det dags för min andra stora Hipec operation, en operation som återigen tog 14 timmar, där man avlägsna två metastaser som satt vid levern samt allmän genomgång av buken. Som vanligt ville jag hem direkt, fråga kirurgen efter operationen när jag fick börja spela badminton igen, han bara skrattade och bad mig avvakta minst i 14 dagar och att ”stygnen” behövdes tas bort. Dagen efter ”stygnen” var plockade så var jag på plan igen, ivrig att få springa av mig.
I november gjorde man en ny röntgen av lungorna för att se hur det såg ut. Det visade sig att det var nya metastaser i båda lungorna och då ena metastasen satt för nära diafragman och var för liten att stråla, så bestämde man att precisionsstråla den ena lungan och avvakta och se hur man skulle göra med den andra.
3 januari påbörjades strålningen och skulle göras tre dagar i rad, men väl på sjukhuset fick jag reda på att man skulle stråla båda lungorna, då en strålspecialist hade granskat röntgenbilderna och tagit beslut om att det var möjligt att utföra. Strålningen gick bra och inga större biverkningar tillkom.
Sen var de det här med vad jag kunde äta och inte äta. Efter mina bukoperationer, där man tagit bort stora dela av min tarm och att ärrvävnader hade gjort att tarmen fått som en ”knix” där passagen blivit mycket trängre. Mat som svamp, zucchini, nötter, ja egentligen väldigt mycket av det jag tycker om, var inte bra för min tarm, men som jag hade svårt att avstå ifrån. Ett annat problem är att jag är för glupsk och inte tuggar maten ordentligt. Vilket resulterade i att jag hamnar på akuten den 12 januari med stopp i tarmen, efter jag hade ätit en zucchinigratäng, supergod men det tyckte inte min tarm och jag blev kvar på sjukhuset några dagar innan stoppet släppte.
Det här var ett år som började med ett negativt besked om att cancern var tillbaka, ett besked som jag trodde skulle knäcka mig totalt. Men att få hitta tillbaka till den kvinna som jag aldrig slutat älska gav mig så mycket livsenergi och att min fantastiska kirurg såg hur bra jag hade återhämtat mig och framförallt överlevt den första stora operationen och alla komplikationer som kom efter, en lång tuff cellgiftbehandling satte inte stopp för min positiva inställning till livet, vilket gav mig nya chanser att få behandling genom operationer och strålning.
Nu väntar en ny röntgen av buk och lungor i mars 2018 och sen ett inplanerat läkarbesök.
Vad kommer denna röntgen visa 6 månader efter min bukoperation och 3 månader efter strålningen av lungorna. Livet står på HOLD…..men jag tänker verkligen leva livet här och nu för det är för underbart att inte göra det.
Så fint, fantastiska Jim <3