Under många år utvecklade jag enbart min logiska och rationella sida. Jag såg känslor som något primitivt som levde kvar från en gammal era innan vi utvecklat vårt rationella sinne till kapaciteten den har idag. Min utmaning var att göra mig fri från känslorna och inte bli påverkad av dem. Jag hittade olika metoder och blev enligt mig själv väldigt duktig på att inte påverkas eller känna av dem. Livet kändes väldigt enkelt och alla problem gick att lösa praktiskt, men det var en tanke som likt ett frö hade börjat gro och växa sig större. Allt kändes meningslöst, allt var grått och vad var poängen med att vara duktig på att lösa problem om det inte fanns någon motivation till det. Var mitt känslomässiga öken orsaken till den här dystra eller egentligen likgiltiga förändringen?
Jag hade aldrig tidigare upplevt att livet känt meningslöst, men jag hade aldrig heller försökt leva ett liv utan att känna några känslor. Jag märkte redan som barn att jag inte var som alla andra. Jag kunde känna in andra och förstå andra utan att de behövde säga något. Jag kunde känna av vilken sinnesstämning de var i eller om någon ljög. När jag själv blev arg så blev jag ursinnig, när jag blev ledsen så grät jag likt andra gör vid begravningar. Alla mina känslor gav sig i uttryck mycket mer än det gjorde hos andra. Under hela min uppväxt fick jag höra du får inte bli arg, du kan inte bli så där ledsen det är orimligt osv. Det var en förvirrad tid att försöka hantera något som bara skedde naturligt.
Vad är känslor? Känslor är energi och energi kan inte förstöras utan det kan bara omvandlas. Så vad händer när man trycker ned känslorna, de samlas på hög, blir ännu intensivare, när tillräckligt mycket lagrats så kommer allt ut i en explosion. Kroppen reagerar instinktivt och det är nästintill omöjligt att kontrollera utbrottet. Så i stället för en öken av känslor så har du en tsunami av känslor som väller ur dig.
Vad har då känslorna för funktion? Är det din intuition som kommunicerar med dig? Kan ångest vara ett tecken på att du oroar dig för något du inte behöver oroa dig för? Kan ilska användas som bränsle till att göra en förändring? Kan rädsla vara ett tecken på något du behöver överkomma? Finns det positiva och negativa känslor eller är de egentligen bara bekväma och obekväma för att du inte vågat känna in dem?