En känsla av att gå vilse, att plötsligt bli stående och inse att den stig man går på inte leder dit den skall. Att man tappat bort sig själv under resans gång eller förlorat varför man påbörjade sin resa.
Det är okej att gå vilse ibland och bli stillastående. Jag tänker att man just där och då, när man inser att man tappat bort sig, behöver tillåta att bli stående en stund, andas och landa i det som är. För att sedan i lugn och ro ta reda på vad som behövs för att komma på rätt spår igen.
Jag har sedan Jims bortgång påbörjat en stor livsresa, en resa som jag inte vet vart den kommer ta mig och det är precis så jag vill ha det. Men när magkänslan säger att jag just nu är lite vilsen och vandrar på en stig som inte är helt rätt så måste jag stanna upp och lita på min magkänsla.
Känslan att vara vilsen är förvirrande och indikerar att jag behöver se över livets olika delar för att se vad som stör min kompass och färdriktning. Vara modig och sann mot mig själv, se vad som är viktigt och vad som behöver förändras för att återigen fortsätta färden framåt på en stig som känns rätt. Även om det kommer vara många hinder på vägen och slutdestinationen fortfarande är oklar så vill jag känna en glädje när jag vandrar framåt.
En annan viktig insikt som kommit till mig är vänskap. Varför stunder av närvaro med människor kan skapa en känsla av tomhet och vad det troligtvis beror på är saknaden av engagemang.
Efter Jims bortgång så hörde vänner av sig och visade ett engagemang, men man fick alltid höra, ”det är bara att höra av dig om det är något”. Men sanningen är, man hör inte av sig, man orkar inte, MEN man uppskatta dom få som spontant hörde av sig och fråga hur man verkligen mådde och än idag gör.
I alla relationer är engagemang och närvaro en viktig ingrediens. Att finnas där för varandra både när det går bra och mindre bra. Det blir en enorm skillnad när någon är engagerad i ditt liv och får dig att känna dig uppskattad och älskad för den du verkligen är. Någon som när ni inte ses skickar det där meddelandet och frågar hur du mår, någon som genuint verkligen finns där för dig.
Att jag tar upp det här handlar inte självömkan eller ge mina vänner dåligt samvete, för jag vet att ni finns där. Sen har jag alltid valt min ensamhet och har aldrig haft några problem med det, men har ändå alltid funderat på varför jag har valt den. Det som jag blivit medveten om under senaste tiden då jag jobbat mycket med mig själv är att jag alltid har varit en högkänslig person och behöver min ensamhet, tystnad och framför allt kunna vila från andra människors känslor som jag så tydligt känner av och det kan vara väldigt överväldigande då folk hela tiden går runt med mycket olika typer av känslor.
Men för att återgå till frågan om vänskap, engagemang och närvaro. Det finns väldigt många där ute som känner sig ensamma. En del är verkligen ensamma och andra kan ha en känsla av ensamhet även om dom har fina vänner omkring sig. Oavsett så är det viktigt att försöka ha den där närvaron och engagera sig. Även om man själv är väldigt upptagen så finns det alltid tid för ett samtal, skicka ett meddelande och fråga hur dom mår, åk över på en fika eller varför inte bjuda på en spontan lunch/middag. Var närvarande i mötet, lyssna och visa att du verkligen bryr dig.
Det är så lite som behövs och ingen ska ofrivilligt behöva känna sig ensam.
