2016 – Tumultens år – Livets oanade vändning

Det är mitten av mars, Jim har precis fått sin cancerdiagnos och hela hans värld har rasat samman.

Två veckor tidigare har jag totalkraschat och läkarna undrar hur jag ens kan stå på benen. Mitt blodtryck är 224/165, hjärtklappning, förlamande trötthet, migrän och så ont i hela min kropp.
Läkarna är väldigt oroliga att jag har drivit min kropp för hårt så det nu kan vara tal om att hjärtat tagit skada, så en utredning ska påbörjas för att utesluta ett eventuellt hjärtfel.

I samma period så blir Nathalies häst halt. Quantas var hennes allt och hon lade ner hela sin lediga tid i att träna och tävla honom i dressyr, så även han påbörjar olika behandlingar.

Så kom den här kvällen då mitt mammahjärta gick sönder i tusenbitar. Jag sitter i köket och in kommer Nathalie väldigt ledsen och slänger sig på golvet. Efter ett tag så säger hon med full ångest, ”Varför ska alla jag älskar dö ifrån mig!”
Hur gärna jag än skulle vilja säga att allt blir bra, vi kommer snart vakna upp från denna hemska mardröm. Så visste jag att det enda jag kunde göra där och då var att lova att jag skulle ta hand om mig själv. Hur det skulle gå för hennes pappa eller häst kunde jag tyvärr inte säga något om.

I juni var min utredning så pass klar att man kunde utesluta hjärtfel. Det extremt höga och svår medicinerade blodtryck berodde i största sannolikhet på att jag hade utsatt min kropp för långvarig stress och strax därefter fick jag diagnosen utmattningssyndrom och remiss skickades för rehabilitering och en långtidssjukskrivning var ett faktum.

Jim hade nyligen kommit hem efter sin operation och långa vistelse på sjukhus, nu väntar en 6 månader lång cellgiftbehandling som är inplanerad att påbörjas i mitten av juni.

Men redan den 5 juni kom det första bakslaget, Jim får stopp i tarmen och åker in akut. Orsaken till stoppet berodde på att han var för ”glupsk” på jordgubbar som med förkortade tarm och stomi inte riktigt fungerar. Efter lite kämpande så fick han åter komma hem efter ett drygt dygn.

Men bara dagarna senare börja Nathalie må väldigt dåligt. Jag tror först att det handlar om någon form av magsjuka då hon har svårt att äta och kräks. Några dagar gick, hon blir allt sämre och har diffusa symtom. Jag börjar bli orolig och får en misstanke, ringer till Vårdguiden 1177, dom höll med om att min misstanke kunde stämma och ville skicka en ambulans. Men då hon var tillräckligt stark att gå själv så åkte jag in med henne till akuten. Väl på plats berätta jag om hennes symtom, vad jag trodde det handla om och en läkare som satt i ett rum bredvid hörde vad jag sa och kom ut för bekräftade min misstanke, därefter gick det väldigt fort.

Nathalie hade fått ketonförgiftning något som kan led till ett livshotande tillstånd om den inte upptäcks och behandlas i tid. I hennes fall hade det gått väldigt långt och nu var det bråttom att sätta in rätt behandling och hon skulle bli kvar på sjukhuset under en period.

Där och då kände jag mig som den mest värdelös mamma som inte förstått detta tidigare. Som diabetiker kan man få ketonförgiftning om man inte sköter sig. Men i Nathalies fall var man väldigt tydlig med att den påfrestning och stress som vårt liv just nu utsatte oss för var den stora orsaken till att hon insjuknat. Att behöva ringa Jim som nyligen själv kommit hem från sjukhuset efter sitt tarmvred och berätta att hans dotter åkt in akut med en livshotande sjukdom och nu låg inlagt var rent ut sagt skitjobbigt. Jag försökte som vanligt vara den starka och inte visa hur dåligt jag mådde i allt detta men det gick inte, utan jag bröt ihop i en hörna på akuten och bara grät när jag försökte berätta vad som hade skett.

Den inplanerade cellgiftbehandlingen startade den 14 juni. Varannan vecka under tre dagar fick Jim cellgifter. Behandlingen började bra men blev snabbt värre med smärtor i händer och fötter samt illamående, men det skulle bara göras och pannbenet kopplades på, något Jim var extremt duktig att göra och som alltid hade varit hans kraft när han utmana sig i olika påfrestande sporter.

Dessvärre fick Nathalie efter att ha försökt med alla möjliga behandlingar på Quantas ta det svåra och jobbiga beslutet att låta honom somna in, något som kändes så fruktansvärt orättvist.

Som det har skrivits om i ett tidigare inlägg så köpte Jim sin drömbil 2015, en BMW M6 Cab.
Men problem uppstod ganska snabbt med bilen, så den åkte in och ut på verkstad under en lång tid. Även när Jim skulle in för sin första stora operation så hamnade bilen åter på verkstan och då det var samma fel alla gånger så kunde man bevisligen inte fixa problemet så till sist gick en vän och arbetskollega in och krävde att bilfirman skulle köpa tillbaka bilen. Efter en tid, lite ”hot” och mycket diskussioner så gick dom till slut med på det.

Det här innebar nu att Jim stod utan sin drömbil, men då han verkligen kände att livet är en skör tråd och man vet aldrig när det tar slut, så man måste leva här och nu. Så han slår till och köper det han aldrig någonsin trodde skulle vara möjligt utan alltid skulle vara en dröm – en Lamborghini Gallardo och nu var lyckan total.

Bilen blev ett andrum när det var som kämpigaste under cellgiftbehandlingarna, när illamåendet var fördjävligt, nervsmärtorna i händer och fötter var påtagligt, vilket gjorde att han inte kunde ta i något kallt eller i metall utan att få som en elstöt.
Jim sa att det var som han kom in i trans när han satt sig bakom ratten, hörde motorljudet och fick gasa på, allt jobbigt bara försvann. Även Nathalie som var 20 år och hade stort bilintresse tyckte det var ”drömigt” att få köra pappas Lamborghini.

17 oktober – Jims 50 årsdag, något han inte ville fira och framför allt visste man inte hur hans mående skulle vara i och med cellgifter. Men vi var några stycken som ändå tyckte att han skulle firas och drog ihop en mindre överraskningsfest, en fest där familj, gamla och nya vänner blev inbjudna. Jag lovar att han blev överraskad och vilken fest det blev, så otroligt lyckad.

I december hade Jim tagit sig genom den tuffa cellgiftresan och 8 mars 2017, var en dagen han hade väntat på, då man tog bort hans stomi och kopplade på tarmen igen. Nu kom livet tillbaka i fullo och han var fullkomligt överlycklig att åter känna sig frisk, även om vissa biverkningar från cellgifterna var kvar.

Nu när alla dessa delmål hade kämpats igenom så kvarstod faktum att ettårsuppföljningen skulle ske i början av maj. Men något Jim var väldigt duktig på var att inte tänka på det som skulle komma utan levde och njöt varje dag.
En tid efter sin stora operation och under pågående cellgiftbehandling så var Jim väldigt aktiv, han spela badminton flera dagar i veckan (dock inte under dom dagar han fick cellgifter), spela beachvolleyboll, cykla och gick dagligen långpromenader. Jims badmintonvänner har berättat för mig att även om Jim var relativt nyopererad, hade stomi så var han den snabbaste på plan och slängde sig hejdlöst och där var stomin lite jobbig, för landa han fel så kunde den spricka.

Men det var typiskt Jim, han var ingen hälsomänniska, utan han åt all skitmat man kan tänka sig, drack alkohol, då livets goda var whiskey och gärna en rökig sort och han var även värdelös på att dricka vatten, utan tog hellre en öl. Men han tränade väldigt mycket under sina 50 + år, vilket var anledningen till att han fick en chans att leva vidare och han ville visa att det gick att övervinna cancern om han höll sig i fortsatt bra fysisk form och träningen var väldigt viktig för honom.

Han var och är fortfarande en stor förebild för många som insåg hur viktigt det är att försöka få in någon form av träning i vardagen. Man behöver inte vara så extrem som Jim, men att varje dag ta en promenad efter egen förmåga är bättre än ingenting.

Några ord på vägen – Med tanke på att våra dagar är räknade från den dagen vi föds, var noga med att inte skjuta på dina drömmar eller det som är viktigt på riktigt.