Första ögonkastet

Det här är en berättelse om att möta en ny person i livet och direkt veta att man hör ihop.
Även om det finns hinder på vägen så kommer tiden leda till det som är meningen att vara.
Den handlar även om att gå vilse i livet och inte vilja se orsaken till sina problem, utan blunda och smita från sina känslor, verkligheten och dom man älskar.

Året var 1991!

Jag tillsammans med min hund Tessie gick över till några vänner, när dörren öppnades sprang Tessie genast in. Plötsligt ser jag henne liggandes på golvet och ”pussas” med en vilt främmande kille. Strax därefter tittar han upp på mig, när våra blickar möttes visste vi att det var kärlek vid första ögonkast för oss båda och jag fick veta att han hette Jim.

Där och då tänkte vi inte så mycket mer på det, jag tog mina djur och gick hemåt. Saken var att vi båda redan levde i varsitt förhållande och tack vare gemensamma vänner så började vi umgås allt mer. När vi befann oss i samma rum var det omöjligt att ignorera den elektriska spänningen som pulserade mellan oss.

Tiden gick och vi kände alltmer att vi hörde ihop, men ett svårt beslut låg framför oss: att lämna våra pågående relationer. Hur kan man lämna en relation utan att den som blir lämnad inte blir sårad, det är omöjligt. Men Jim och jag var övertygade att vi var menade för varandra och till slut var det oundvikligt. Så till sist, 1992 blev vi äntligen ett par och därefter gick det väldigt fort.

Jim var 25 år och jag var 19 år, vi var så larvigt förälskade och så överlyckliga att äntligen få vara tillsammans. Att flytta ihop var en självklarhet, vilket skedde omgående.
Då vi båda var hundmänniskor så var det självklart för oss att ha hund och våren 1993 flyttade finaste Zacko hem till oss och 1994 köpte vi vårt lilla hus ute i skogen.
Den 3 januari 1996 var den lyckligaste dagen i våra liv, då föddes vår älskade lilla dotter Nathalie.

Åren gick och vi var en lycklig familj som försökte pussla ihop livet med mycket jobb, träning och andra aktiviteter, men vi tog oss alltid tid för varandra, reste och njöt av livet. Men någonstans på vägen gick jag vilse, jag var en väldigt omhändertagande person som tog hand om alla, drev företag, presterade på hög nivå och såg ljust på framtiden. Men jag glömde mig själv på vägen och började gradvis må väldigt dåligt.

Den enda som såg igenom min fasad var Jim. Han gjorde allt han kunde för att få mig att inse vart jag var på väg, men jag var så upptagen med min karriär att jag bara såg hans bekymmer som ett evigt gnäll. Jag hade en känsla av att han inte ville se mig lyckas, när han faktiskt bara brydde sig om mig.

Åren gick och vi levde som vanligt, var lyckliga tillsammans, men jag saktade inte ner tempot.
År 2005 var jag i mycket dåligt skick, ville inte acceptera sanningen, så jag valde att blunda för den. I augusti samma år lämnade jag den enda person som verkligen såg vad som hände med mig, trots att jag fortfarande älskade honom mycket.

Strax efter vår separation började vår dotter visa tecken på att hon inte mådde bra. För mig kändes det som att hon var väldigt arg och skyllde på mig för separationen. Hon var ständigt orolig och sov dåligt, var vaken på nätterna, drack vatten, kissade och var ständigt trött på morgonen. Hon började också märkbart gå ner i vikt. I januari 2006 började Nathalies mående bli allt sämre. Hon kissade i sängen, var mycket svag och ständigt arg. Jag var utmattad, förtvivlad och visste inte vad jag skulle ta vägen. Till slut bestämde jag mig för att ta Nathalie till vårdcentralen och bara 15 minuter senare var vi på väg i ilfart till Astrid Lindgrens Barnsjukhus. Vår lilla dotter hade fått diabetes typ 1.
Läkarna meddelade att vi hade kommit in i rättan tid, för hennes sjukdom hade utvecklats långt och skulle kräva sjukhusvård under en tid. Nathalie var bara 10 år och hade fått en livslång sjukdom. Själv kände jag mig som den sämsta mamman, för upptagen med mig själv för att märka hur sjuk min dotter verkligen var.

Det här var början på en resa som innebar stora förändringar i livet och då mest för Nathalie.
Själv försökte jag hålla ihop mig själv, ett företag och finnas där till hundra procent för min dotter. Med facit i hand så var livet extremt tufft att leva då, men på något sätt så biter man ihop, känner inte efter, håller skenet uppe om att allt är på topp, men i själva verket är man så trasig och vill bara dra ett täcke över huvudet och sova.

Det här var början på mitt och Jims fantastiska liv tillsammans, men också hur jag förlorade mig själv och lämnade allt som betydde något för mig, bara för att hamna i en destruktiv relation med en annan man som ledde mig in i psykisk ohälsa, det är en annan historia. Men som ni säkert har gissat hittade Jim och jag tillbaka till varandra igen, något som jag kommer att berätta mer om vid ett annat tillfälle.

En viktig påminnelse; välj att stanna upp och spring inte hela tiden, för risken är att man springer in på fel väg. Även om man ibland behöver ta fel väg för att få vissa insikter i livet, så är det bättre att stanna upp, känna in sina känslor, förstå dem och agera därefter. Framför allt, våga möta sina rädslor. En av mina rädslor när jag tidigare i livet gjorde mina val, var rädslan att misslyckas. Jag var inte medveten om det då, men nu när jag har påbörjat en ny resa i livet, har jag insett att även om det varit en av mina drivkrafter och format den jag är idag, så ledde det mig också in i en psykisk ohälsa.

Men idag tillåter jag mig själv att misslyckas, då det ger mig nya perspektiv och hjälper mig att möta andra rädslor jag bär på som en styrka.

Var rädd om dig!