Cancerbeskedet!

Det här inlägget är Jims egna ord, hans början att berätta om sin cancerresa.

Jag heter Jim och jag har cancer!

Året är 2015, jag är 49 år och är singel, trivs och lever livet med träning och snabba bilar.

Varannan vecka har jag min son Emil som är 2 år och min dotter Nathalie 19 år som kommer och går lite som hon vill, men mestadels bor hon hos sin mamma. Övrig tid så jobbar och tränar jag väldigt mycket, då sport är mitt liv och framför allt badminton, löpning, cykel, längdskidor och beachvolleyboll, men jag söker ständiga nya utmaningar.

Juni 2015 gör jag min livs resa; jag åker till Fiji och möter upp min storebror och hans familj som redan är där. Här ska jag spendera min tid med att dyka och bara vara under tre veckor och jag lovar att jag hade en fantastisk tid med dom bästa dyk någonsin…wow säger jag bara – det här är livet!

Hemma igen så är det dags för allt sportande, kände att jag inte hade tränat så bra, men det hindra inte mig, så 15 augusti kör jag Cykelvasan och 23 augusti kör jag World Triathlon Stockholm.

Snabba bilar har alltid varit mitt intresse och jag har alltid drömt om att ha en BMW M6 Cab och den 27 oktober dök en sådan bil upp till försäljning, och jag tänkte; man lever bara en gång så varför inte slå till. Så nu står en BMW M6 Cab i mitt garage och jag är så lycklig.

Det är nu i slutet av 2015 som jag börjar känna att något inte stod rätt till i min kropp och då jag vanligtvis inte brukar bry mig så mycket om lite krämpor i kroppen så tänkte jag inte så mycket på det. Men när ”huggandet” i sidan blev mer påtagliga och det sved lite mot njuren när jag kissade så kände jag att jag borde kolla upp detta och sökte därför läkarvård på min vårdcentral.

På plats fick jag träffa en mycket oengagerad läkare som menade på att mina symtom tydde på att jag kunde ha någon könssjukdom, hon tog blod- och urinprov för att se vad det visade.

På återbesöket fick jag reda på att proverna inte visade något och att jag enligt henne var helt frisk. Men jag kände verkligen att något inte stod rätt till i min kropp, vilket jag sa till läkaren. Men hon menade på att skulle något vara fel så skulle proverna visa det och var jag inte nöjd med svaret så fick jag söka mig vidare. Arg som ett bi gick jag därifrån och tänkte att jag skulle ta upp detta med företagshälsovården när det var dags för den årliga hälsokontrollen i februari.

15 februari 2016 var jag på företagshälsovården, där jag förklarade mitt besvär och den 24 februari fick jag träffa en läkare som hade läst anteckningarna från det tidigare besöket och hon föreslog en MR-röntgen.

16 mars var det dags för röntgen och redan dagen efter ringer en läkare tillbaka och meddelade att man ser att hela buken och organ är täckta av en mörk hinna och då läkaren aldrig sett något liknande så hade man skickat det vidare till en specialist som hade mer kunskaper kring detta.

Samma dag ringer specialistläkaren, som förklarar att jag har fått en cancertyp som heter PMP (Pseudomyxoma Peritonei). En väldigt ovanlig cancertyp som drabbar ca 1 av 3 miljon/år och är ett cancerogent slem som i mitt fall bildads efter en brusten blindtarm (vilket jag inte visste att jag haft) och som sedan sprider sig i buken.

Där och då rasade min värld samma; jag var ensamstående med en son som nu var 3 år och min dotter. HERREGUD!! Hur ska det gå för mina älskade barn. Alla frågor malde i mitt huvud.

Tiden gick utan besked från läkare och ovissheten höll på att äta upp mig.

4 april gjordes en liten kameraoperation för att kontrollera omfattningen av cancern och det visade sig att cancern hade spridit sig enormt mycket och man var säker på att en operation inte skulle vara möjligt då så många organ och hela bukhinnan var angripen.

Men i slutet av april så hade man beslutat att en operation ändå skulle göras och mycket tack vare min fysiska styrka och där och då så var jag så oerhört tacksam att jag alltid har varit en mycket aktiv person och tränat mycket, det kunde nu rädda mitt liv.

Men faktum kvarstod att det fanns mycket risker kopplade till operationen och tiden efter, så jag fick träffa en psykolog, vilket för mig inte gav något. Men jag åkte sen hem och skrev mitt testamente och min sista vilja och efter det så kände jag mig på banan och redo för att ta fighten, vad det än skulle innebära.

3 maj fick jag träffa ansvarig kirurg Henrik Iversen och han förklarade för mig att då jag hade en ovanligt stor omfattning av denna typ av cancer så var risken att dom bara skulle öppna upp buken för att konstatera att det inte skulle gå att göra något och därav stänga buken utan att ta bort cancern.

Åter igen passerar livet i revy – tänk att vakna upp i tron om att man är opererad och sen är det inte så, utan ska bara acceptera att man ska dö.

Men då berätta kirurgen som tröst att min extremt bra fysiska form skulle öka möjligheten att den svåra långa operation skulle utföras.

2016-05-04 Operationsdag – jag blir inskriven på KS Solna för att genomgå en stor Hipec operation (Hypertermisk Intraperitoneal Kemoterapi).

Efter en 14 timmars operation vaknar jag upp och har stomi. Enda anledningen till att jag har fått det, är för att operationen är gjord och jag är då så oerhört lycklig.

Men detta var bara början på en lång fajt:

Fick ganska snabbt över 40 graders feber och man insåg att det fanns vätska i kroppen som behövde dräneras; 9 maj sätter man in ett dränage och ”råkar” då punktera en lunga.

10 maj fick jag blodpropp i lungan.

Men febern håller i sig och den 19 maj hittar man orsaken, vilket är en varbildning i buken som skapat en infektion och återigen måste man dränera.

Efter detta börjar jag bli stabil och man planerar att flytta över mig till ett sjukhem för återhämtning och rehabilitering, då jag bodde ensam och skulle ha svårt att klara mig själv hemma.

Men jag saknade mina hundar, hemmet och familjen för mycket så valde jag att åka hem den 26 maj. Men väl hemma visade det sig att den ombyggnationerna som påbörjades innan jag fick min diagnos var långt ifrån klar. Så jag fick sova på soffan, gå på toaletten ute i tvättstugan och ha ett gäng byggkillar omkring mig hela dagarna.

Men sakta men säkert börja livet komma tillbaka. Jag hade efter operationen gått ner 16 kg, något som jag hade bestämt mig för att snabbt gå upp och efter samtal med dietist så blev det näringsdryck, som jag inte var förtjust i, men så snart aptiten börja komma tillbaka så blev jag och ”junk food” bäst vänner och jag började sakta men säkert lägga på mig.

Men en viktig sak som får mig att börja komma tillbaka, var dom korta hundpromenader tillsammans med mitt fantastiska ex (mamma till min dotter) och då hon själv var sjukskriven pga. utmattningssyndrom så är promenaderna lika viktiga för henne, då det är en del i hennes rehab.

Jag vet att resan inte är över och cellgiftbehandling ligger som nästa plan, men det viktigaste är att jag väljer att aldrig blicka bakåt, utan ser hela tiden långt framåt och börjar känna mig starkare för varje dag.

Fortsättning följer……